Dalen med apor

En knapp timmes promenad ner genom dalgången så hittar vi Care Free Valley. En dal där det lever apor.

Det går lätt att ta sig dit med bussen men vi vill ta promenadvägen ner genom skogen. Den är kortare än bussvägen och dessutom mycket roligare, och fantastiska vyer när vi kommer ut i lite mer öppen terräng. Det går lätt i början när vi ser den stenlagda stigen tydligt, men ju längre ner mot dalen vi kommer så har det växt igen mer och mer. Jag som har kortbyxor på mig får massa rivsår på benen. Vi får stanna flera gånger och titta noga var stigen tar vägen. Det finns inte så många vägar den kan ta vägen, men vi vill inte trampa fel och ramla ner för sluttningen. Det ligger små stenplattor eller stenar som vägleder genom buschen. Stigen slingrar sig neråt längs med bergssidan och emellanåt är det ditlagt trappsteg för att lättare ta sig nerför sluttningen. Ca 200 höjdmeter tar vi oss nerför och det är riktigt brant på vissa ställen när vi tittar ner över stigens kant. Jag tänker inte ens på att det är så högt som det är. Hade det varit tidigare så vet jag inte om jag hade klarat av att mig förbi på vissa av ställena. Tack Martin Olin för din hypnos-session!

Där är gjort iordning för turisterna med gångar och broar över vattnet så det är lätt att vandra runt i dalen. Aporna verkar fridsamma när de går runt men jag har respekt för dem. De är ändå vilda djur. Vi har fått rekommendation att inte visa tänderna. Jag ser till att inte ens titta för mycket på dem så de tar mig för något hot.

Vi ser en stor flock som går ner till floden för att dricka vatten. Ser att det är väldigt vaksamma och vissa vaktar medan andra dricker. Vid minsta lilla rörelse så drar de sig undan från vattnet. Förstår att det är gamla kvarlevor sen de var tvungna att vara rädda för vad som kan finnas i vattnet. Vi står still och ser på när en efter en vågar sig ner till vattenbrynet.

Vissa apor har sina små ungar klängande på ryggen eller magen. Mammorna springer och hoppar över stenar och mellan grenar och jag tänker att de små måste verkligen klänga sig fast för att inte ramla av. Aporna är verkligen viga och ser ut som de har sugproppar på fötterna där de står huvudstupa på bergsklippan ner mot vattnet för att dricka. Förstår inte hur de kan hålla sig kvar i denna vertikala ställning. En ramlar dock i och verkar överraskad och minst sagt förvånad över vad som hände. Det är inte djupt så apan skuttar raskt upp på land igen.

Vi står kvar en stund och tittar och studerar dessa apor. Det är roligt att se hur de lite större ”barn”aporna leker medan de vuxna vaktar. De hoppar mellan grenarna och vissa grenar är så tunna att de nästan nuddar marken när apan landar i grenen.

De vuxna ser mer ut som att de tänker: ”Hur orkar de?” Precis som vi människor känner ibland när barnen stojar runt som galningar.

Jag ser en hona med en unge på magen som blir bortskuffad när hon skall dricka. Hon blir jagad en liten bit och jag undrar vad hon gjort för att inte få vara där. Inte så att hon är långt från gruppen men inte heller en del av gruppen. Hon håller sig i utkanten. Man kan inte låta bli att undra vad det är som gör att alla arter har mobbning – inte bara människan. Till synes av ingen anledning alls. Vad tror ni? Vad är det som gör att vissa anser sig vara förmer än någon annan?

Vi tar oss hem samma väg vi kom och nu är det uppför…