Funktionsmedicinsk Terapeut, Kost- och Hälsocoach, Funktionell Tränare

Den högra av de två diffusa högsta topparna i bakgrunden. ”The Golden Summit”

Vi har länge tittat på toppen och ville ta oss upp dit och titta på soluppgången. Nu visade prognosen att det skulle bli fint väder fredag, lördag och söndag. Det är otroligt mycket turister där på helgen så vi tänkte att vi satsar på att åka upp torsdag kväll, vandra ett par timmar, ta in på hotell (vilket det enligt uppgifter skulle finnas längs vägen) och sen ta oss upp den sista biten till toppen på morgonen. Så blev det bestämt då även om det småregnade när vi gav oss iväg så räknade vi med att det skulle klarna upp senare på eftermiddagen/kvällen.

Buss upp till ändstationen, hittade lite proviant i form av snickers och en regncap till mig. Vi har inte tagit med oss några regnjackor från Sverige eftersom temperaturen skulle vara runt 30 grader hela tiden. Tänkte inte på att en tunn regnjacka ändå kan vara på sin plats när det småregnar sånt där regn som är extra blött om ni förstår hur jag menar. Problemet med en platscap är att den är helt tät och värmen blir man blöt inifrån istället – vilket jag skall få erfara.

Det här skulle bli ett större äventyr än vi hade trott. Vi började på vår vandring medan regnet duggade ner på oss. Vägen upp var väldigt fint ordninggjord med stora räfflade stenblock för att inte halka i regnet. I början var det någon enstaka trappa men varefter vi gick så blev det mer eller mindre bara trappor som vindlade sig uppåt, uppåt och åter uppåt. En och annan liten trappa ner för att återigen klättra uppåt. Vi gick och gick och gick…. Jag tog av mig regncapen för jag blev alldeles för varm men då var problemet att jag blev alldeles kall av att jag var genomvåt av svett. Jag menar verkligen genomvåt. Så det blev att jag fick plocka av mig och på mig regncapen, för att ha den på hela tiden stod jag inte ut med.

Vi passerade ibland förbi små stånd av souvenirer, lite frukt och godis och ett och annat litet matställe. Matställe med ett bord i ett litet rum eller under ett litet tält. Dessa låg förhållandevis långt upp på stigen och du kunde inte ta dig dit på annat sätt än via den här stigen. Vi såg en och annan som kom med varor och var tacksam för att jag bara hade en liten rycksäck att släpa på.

Dimman och diset fortsatte att ligga tätt över bergen och det verkade inte som det skulle ge sig. Vi tänkte dock att prognosen var fördröjd så att det skulle klarna upp till morgonen. Just nu var det bara att ta sig vidare. När skulle trapporna ta slut? Vid varje krök, varje ansats, kom det en ny trappa att ta sig uppför. Utsikten var obefintlig men allt kändes otroligt mystiskt och härligt ändå – på en samma gång.

Maggie från Schweiz följde också med oss

Vi hade fått information om att ta den vänstra svängen när vi kom fram till ett vägskäl och efter vägen skulle ligga ett flertal hotell att välja på. Nåväl, hotell och hotell, man får inte vara så knusslig när vi säger hotell i den här delen av världen. Ett krypin är väl mer rätt att säga. Vi gick och vi gick och vi passerade ett par butiker men vi såg inte till något hotell eller någon övernattningsalternativ över huvudtaget. Vi fortsatte uppåt, trappa efter trappa. Klockan började närma sig sju och vi hade varit på väg uppför berget i snart tre timmar. Det var vad det ungefär skulle ta att ta sig hela vägen upp. Jag var trött, kall och frusen och min energi var riktigt låg. Kände att jag började bli lite irriterad över att inte ha hittat någonstans att sova över natten.

Till slut var vi ända upp vid toppen, det började mörkna och vi hade fortfarande ingenstans att sova. Vi träffade på en kinesisk kille som tillsammans med sin tjej och kompis också skulle hitta någonstans att sova och de började ringa runt. Till slut säger de att det finns ett ställe lite längre ner från där vi kom. Jag blir lite misstänksam eftersom vi inte hade sett något direkt på vägen upp. Han var säker på sin sak och vad hade vi att förlora.

Vi började att gå nerför igen och efter ca 30 min kom vi fram till några butiker vi hade passerat tidigare. En man står framför en av butikerna och väntar på oss. Vi tar oss in ett genom ett rum med ett runt bord, vidare in i en liten korridor som fungerar som kök. Mittemot ”köket” öppnar han två dörrar, jag hinner tänka att nu skall vi sova i två skrubbar. När jag kikar in så ser jag två sängar längs höger och vänster vägg, en liten smal gång emellan med ett litet nattygsbord och en liten TV hängande på väggen. Det ser i alla fall rent ut. Jag ser något som rör sig på golvet i köket precis utanför min dörr och är övertygad om att det är en liten mus. Jag bryr mig inte så mycket utan tänker att nu är det bara att gilla läget.

Rummet
Köket precis utanför vårt rum
Lite nudlar innan vi gick och lade oss

Jag tror ärligt att vi bodde in en container. När vi väl kröp ner så var allt fuktigt så det kändes som ett våtvarmt omslag. Jag hade ändå bytt till mina extrakläder som jag hade tagit med mig, som tur var. Vi vaknade på natten av att det gick något på golvet och jag tänkte att det var musen som tagit sig in. Inte så konstigt för det var en springa under dörren. När Klas tände ficklampan så blev vi båda förvånade, för vad som stirrade tillbaka upp på oss var en liten krabba! Jo, en krabba. Visst har jag hört talas om landkrabbor men på 1600 meters höjd?! Fick senare veta att det finns visst krabbor som lever här uppe i bergen. Jag brydde mig inte så mycket – den kommer inte upp i sängen i alla fall.

Efter några timmars sömn ringde så klockan 05.00. Vi gick upp och packade ihop våra saker. Visserligen hade det regnat hela natten så det var minimal chans att få se någon soluppgång. Men hade vi nu tagit oss hit så skulle vi i alla fall vara upp på toppen när solen gick upp.

Vi beger oss uppåt än en gång. Samma trappsteg som vi tog igår, men det går lite lättare idag. Tittar på min telefon och observerar att jag har gått någonstans mellan 9500-10000 trappsteg, eller 197 våningar, igår! Inte konstigt att benen och fötterna är liiite trötta i alla fall.

Vi kommer upp till toppen och klockan är 06.33, 8 min till soluppgång. Med tanke på att vi står mitt i molnen så kommer vi tyvärr inte så se solen gå upp över horisonten. Vi tar fram varsin proteinbar till frukost och ser hur det ljusnar mitt i allt det här magiska. För även om vi inte ser soluppgången så är det helt magiskt.

Jag ställer mig och mediterar lite, låter energin som finns runt omkring mig stärka mig genom varje andetag jag tar. Låter all frustration och negativitet sedan gårdagen försvinna vid varje utandning. Står så en lång stund. WOW! Mäktigt! Tänk att jag gjorde det. Tänk att jag får möjlighet att göra det! Igår var jag våt, kall och frusen, idag är jag torr och stärkt av mina erfarenheter.

Vi börjar bege oss neråt igen. Vi skulle kunna ta en linbana ner på andra sidan men väljer att gå ner på samma sida som linbanan. Den är brantare än den sidan vi gick upp igår. Det går nerför, nerför. Trappan är på många ställen pålad och går över djupa raviner.

Det blir flackare ju längre ner i dalen vi kommer och diset och dimman lättar. Vi ser fortfarande molnen ligga tät över bergstopparna och vi ser linbanan går parallellt med där vi går ner.

Vi kommer till slut ner via ett palats där några präster håller någon form av seremoni i ett av templen. De slår på en gigantisk trumma och sjunger någon form av bön eller vers.

Vi kommer till slut ner till busshållplatsen. Köper några äpplen och ett par öl att festa till det med när vi kommer tillbaka till centret. Väl framme vid centret igen så har solen börjat titta fram men vi ser att toppen, ”the Golden Summit” fortfarande ligger dolt i dimman.

Trots allt så blev det en mycket minnesvärd trip och jag är återigen tacksam för allt jag har och att jag är otroligt lyckligt lottad.

Du kanske också gillar

2 kommentarer

    1. Jo måste erkänna att just då var det lite jobbigt men det är ju det som man kommer att komma ihåg.

Lämna ett svar till Siv Bertilsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *